på en museumsturné 2017 besökte vi Fuhrer bunkern i Berlin, platsen för Hitlers slutliga död., Även om alla våra gäster visste vad man kan förvänta sig av platsen, ett besök på lägenheten parkeringsplats som täcker den underjordiska bunkern idag (bilden i den ledande bilden av detta inlägg), markerad för minnet endast av en något shabby metallram och plast täckt historiskt tecken förklarar betydelsen av den plats man står, och vad som är under fötterna, förblir en något oroande upplevelse för alla med ett historiskt sinne eller moraliskt samvete.
men det är passande.,
min mest minnesvärda del av upplevelsen att besöka webbplatsen påminner om reaktionerna hos två av våra gäster, båda männen på 90-talet, båda veteranerna som tjänstgjorde under andra världskriget men inte i Europa. Jag visste att en man hade varit på plats flera gånger innan när man gör affärer i Berlin genom åren, men var fortfarande lite förvånad när han bestämde sig för att bo på hotellet. När vi pratade om dagen senare på kvällen vid middagen frågade jag honom om han hade några tankar om platsen från sina tidigare besök., Han log bara och vände vårt samtal till Mommsens historia i Rom, som jag förstod vara hans poetiska sätt att antyda att allt passerar. Under karantänen blev jag nyligen ledsen över att veta att han gick bort.
Jag visste inte om den andra mannen någonsin hade besökt Fuhrer bunkern tidigare, men på platsen såg jag när han gick runt parkeringen och omkretsen av platsen, ensam i sina tankar. Jag ville inte störa, och frågade aldrig honom om vad han tänkte., Men eftersom jag har lärt känna honom väl genom åren, det verkar troligt att han tänkte på de andra unga män han hade tjänstgjort med, och kämpade med, under kriget. Han kan ha tänkt på gravarna av vänner i andra delar av världen, eller av gravarna av så många okända miljoner som dog på grund av den här mannen, Adolf Hitler.,
nu sjuttiofem år efter 1945 gillar jag att tänka på honom som en ung Marin då och sedan stå på den platsen 2017 där Adolf Hitlers onda, mordiska, onda liv äntligen slutade; och efter många årtionden av att arbeta för att göra världen till en bättre plats stod han i solljuset som en gammal man, med en större adel och ära än någon minnesmärke någonsin kan skänka.