”Han är där, han är där”. Arkeologerna stod tillbaka i chock och vördnad. Ingenting hade förberett dem för mötet med den viktorianska sjömannen från den förlorade Franklin expeditionen, begravd i den frusna marken i den kanadensiska höga Arktis. det var som om han just hade dött.
Vi tar en närmare titt på undersökningen av Beechey Island permafrost begravningar. Vad kan de berätta om den katastrofala Franklin expeditionen, och varför är de så välbevarade?,
expeditionen
Franklin expeditionen var tänkt att vara den slutliga utforskningen av Nordvästpassagen – sjövägen som förbinder Europa och Asien genom den Kanadensiska arktis. Istället slutade expeditionen i en katastrof. De två skeppen, HMS Erebus och HMS Terror, förlorades med alla händer. Ledtrådarna till varför detta hände var få och mystiska. Expeditionen var välutrustad för en lång vistelse i Arktis. Varför slutade det så illa?
fartygen seglade från England i maj 1845 med 134 män, under ledning av Sir John Franklin., De sågs senast i Baffin Bay i juli samma år, när fem expeditionsmedlemmar avskedades och skickades hem med whalers. Efter detta var det bara tystnad.
eftersom expeditionen var utrustad med tre års bestämmelser skickade Amiralitetet i London inte räddningsuppdrag förrän 1848. Vid den här tiden var de flesta medlemmarna i Franklin expeditionen redan döda.
intensiva sökningar på 1850-talet belyser expeditionens öde. Det hade vinterat på den lilla Beechey ön 1845/46., Vinterkvarteren hittades, inklusive en liten kyrkogård med begravningar av tre sjömän som hade dött under övervintringen.
Franklin-fartygen hade seglat från Beechey Island och söderut genom Peel Sound sommaren 1846. Båda skeppen fastnade i isen utanför kung William Island i September och den andra vintern ägde rum där. Till chocken av expeditionsmedlemmarna tinade isen inte under 1847-sommaren. Situationen förvärrades av Franklins död den 11 juni 1847, enligt en anteckning som senare hittades i ett röse på King William Island.,
Efter ytterligare övervintring av kung William Island övergav männen fartygen i slutet av April 1848. De kunde helt enkelt inte vänta ett år i hopp om att fartygen skulle släppas av isen. Bestämmelserna skulle ha tagit slut då och männen skulle inte ha varit i något tillstånd att vandra söderut.
i April 1848 hade 9 officerare och 15 sjömän dött, enligt noten ovan., De återstående besättningen försökte nå Back River och en Hudson Bay-utpost längre söderut. De släpade längs livbåtar på slädar med bestämmelser och utrustning. Under denna vandring stötte sjömännen på lokal Inuit. Inuiten rapporterade senare dessa möten och deras efterföljande upptäckt av döda expeditionsmedlemmar till sökfesterna. Dessa rapporter innehöll också information om kannibalism bland sjömännen.,
expeditionsmedlemmarna klarade sig inte, och lämnade skelett och artefakter utspridda längs vägen på kung William Islands västra och södra kust och på fastlandets norra kust. Sök parter i 1850-talet upptäckte många av dessa kvarlevor.,
mysteriet
förlusten av Franklin expeditionen förblev ett mysterium. Varför var det ett stort antal dödsfall tidigt i expeditionen? Andra arktiska expeditioner hade förlorat mycket färre liv, t.ex. James Ross Clarks expedition i samma område från 1829-1833 med endast tre liv förlorade. Varför gick expeditionen så illa? Spekulationer var mycket, men det fanns lite hårda bevis för att ge en fastare grund för teorier.,
det första rättsmedicinska arbetet
Owen Beattie, då biträdande professor i antropologi vid University of Alberta, började sitt arbete på Franklin expeditionen 1981. Det året och nästa genomförde han undersökningar på den västra sidan av King William Island. Tillsammans med sitt lag kunde han återhämta ben från Franklin besättningsmedlemmar. Telltale marks på benen bekräftade Inuithistorierna om kannibalism. Ännu mer intressant var upptäckten av förbättrade blynivåer i sjömänens ben, jämfört med Inuitben återhämtade sig under samma undersökning.,
blyförgiftning kan vara dödlig. Ökad nivå av bly leder till ett antal allvarliga symptom, såsom LED-och muskelsmärta, kognitiva svårigheter, huvudvärk och buksmärta. Detta är något du verkligen inte vill hända under extrema arktiska förhållanden.
medan de förbättrade blynivåerna var spännande, var de svåra att använda som bevis eftersom bly normalt tar ganska lång tid att bygga upp i ben. De höga blynivåerna kunde ha varit ett resultat av miljöförhållanden i Storbritannien, och inte leda exponering under expeditionen., Beattie behövde vävnad för att ta reda på när ledningen kom in i kropparna, helst hår eller naglar.
Beattie vände sin uppmärksamhet till den lilla kyrkogården på Beechey Island, och de tre gravarna av Franklin sjömännen där. Dessa sjömän dog tidigt i den första expeditionen, under den första vintern., Tre tidiga dödsfall var inte normala under arktiska expeditioner på 1800-talet. Redan på 1850-talet hade dessa tidiga dödsfall väckt misstankar om att något gick fel från början av Franklin-expeditionen. Kanske var deras kroppar bevarade av permafrost? Kan kropparna ge information om sina dödsorsaker och om deras huvudnivåer?
Beattie ansökt om tillstånd att öppna gravarna och obducera kropparna.
kroppar från isen
Beattie hade goda skäl att tro att kropparna hos de tre Franklin-sjömännen kunde bevaras av permafrost-isen., Men inte alla Is bevarar mänskliga kroppar. Innan vi går vidare till Beatties upptäckter, tar vi en kort titt på mänskliga kvarlevor från Is för att diskutera varför permafrost is bevarar så bra, jämfört med t.ex. glacialisen.
mänskliga kroppar bevarar inte bra i glacialisen eftersom de sannolikt kommer att vara åtminstone intermittent utsatta för luft. Dessutom tårar isens rörelse kropparna ifrån varandra. Om kropparna inte är så nya, bevaras de huvudsakligen på ett skeletoniserat sätt, ibland med mjukvävnad fäst (exempel här). Detsamma gäller för djurens kroppar., Ötzi är det enda undantaget från denna regel.
Bevarande av människors och djurs kroppar i permafrost är en helt annan historia. Begravning i permafrost is förseglar kroppen från exponering för friluft, och det finns ofta inga isrörelser heller., I huvudsak lagras kropparna permanent i en djup frys. Sådana kroppar kan vara otroligt väl bevarade. Det vill säga tills permafrosten tinar, eller permafrosten bryts för fossiler, som händer i Sibirien idag.
mänskliga begravningar i Arktis permafrost är kända från ett antal platser. De flesta av de tidiga gravarna är från whalers eller upptäcktsresande., Inuiten begravde traditionellt sina döda över marken. De europeiska valfångare och upptäcktsresande hade en kristen tro, kräver en begravning i marken. I hög Arktis innebar detta att hacka djupt in i den hårda permafrosten för att kunna begrava de döda.
begravningar i permafrost kan vara otroligt väl bevarade., Om det finns liten smältning av det översta permafrostskiktet på sommaren, är begravningarna väsentligen frusna i tid. Om det finns aktiv permafroströrelse på grund av frysningscykler, kan begravningar ta sig upp till ytan över tiden (ett exempel här)
mänskliga kroppar från permafrost kallas ibland ismumier, men tekniskt är kropparna inte bevarade av naturlig mumifiering utan av förkylningen. De är frysta, inte mumifierade. Därför har den senaste uppvärmningen av Arktis lett till en gradvis förstörelse av ett stort antal sådana gravar., När de tina börjar naturliga processer sönderdela kropparna.
Beatties idé att undersöka kropparna av Franklin expeditionsmedlemmar, begravda i permafrost på Beechey Island, var en bra. Men han kan ha blivit förvånad när han upptäckte hur väl bevarade kropparna var.
kyrkogården på Beechey Ö
för att Ordna en ordentlig gräver i mitt i Kanadensiska Arktis är ingen liten bedrift i logistik och behörigheter, men under sommaren 1984, Beattie var äntligen klar.
John Torrington
Beattie och hans team började genom att öppna graven av ledande Stoker John Torrington. Enligt hans gravmarkör dog han den 1 januari 1846, den första sjömannen som dog under expeditionen.,
precis som den ursprungliga begravningspartiet skulle ha upplevt, fann Beattie-teamet det hårt arbete som hackade sig ner genom det frusna gruset. Slutligen, på djupet av 1,5 m, såg locket på kistan. Efter att ha lyft locket kunde de se de döda ibaserat i ett isblock. De applicerade uppvärmt vatten för att tina resterna. Detta är en metod som vi också använder på våra glaciala platser, om artefakter fortfarande är inneslutna i is.
kroppen var otroligt välbevarad, liksom kläderna. John Torrington hade varit mycket sjuk vid tidpunkten för hans död. Han var extremt tunn, väger bara 38,5 kg. Hans händer var callusfria, och som han var en stoker, berättar detta för oss att han inte hade kunnat arbeta ganska länge före sin död.
obduktionen, och senare analys av de prov som tagits, visade att Torrington hade lidit av tuberkulos., Dödsorsaken var troligen lunginflammation. Prover av hans hår och naglar avslöjade höga nivåer av bly, ännu mer än benen från King William Island, som tidigare undersökts av Beattie. Så kanske blyförgiftning hade försvagat honom, så småningom leder till hans död av lunginflammation?
John Hartnell och William Braine
Beattie och hans team återvände till Beechey Island 1986 för att gräva kunna sjömän John Hartnell (dog 4 januari 1846) och William Braine (dog 3 april 1846)., I båda fallen pekade obduktionen och efterföljande analys på lunginflammation, som uppstod av tuberkulos, precis som i fallet med John Torrington. Det fanns inga tecken på skörbjugg. Nivån av bly i hår och naglar av Hartnell och Braine var också hög, men lägre än Torringtons.
anmärkningsvärt, efter att ha tagit bort John Hartnells kläder, kunde de se att han hade obducerats före begravningen. Det visade sig att Harry Goodsir, fartygets läkare (eller kanske hans överordnade), hade undrat varför besättningen hade lidit två dödsfall så tidigt i expeditionen.
kropparna återbegravades efter obduktionerna, och gravmarkeringarna rekonstruerades på ytan.,
Beattie drog slutsatsen att blyförgiftning hade varit en betydande bidragsgivare till de tre sjömännens död, och förmodligen också till det katastrofala slutet av expeditionen. Han hävdade att källan till ledningen i de uppgrävda sjömännen var lödning av burkarna som innehåller konserverad mat. Beattie försökte till och med backa upp detta genom att göra isotopanalys, vilket visade att ledningen i håret och i löddet kom från samma källa.
nya teorier
Beatties blyförgiftningsteori är snygg, och efter att ha läst John Geigers bok om Beatties arbete var jag säker på att detta måste vara förklaringen. Efterföljande omprövningar av prover och andra historiska data ger emellertid tvivel om att det är så lätt.
vad är fel med bly-och mathypotesen? Tja, först och främst: hur vet vi att blynivån i de tre uppgrävda sjömännen var högre än normalt för denna grupp? Beatties studie saknar en kontrollgrupp, dvs. andra brittiska sjömän från samma period., Självklart skulle en sådan kontrollgrupp vara svår att hitta, men den saknas fortfarande. Blynivåer för ben av Franklin expedition medlemmar liknar till exempel prover från en romersk kyrkogård i Dorset, England, dvs återspeglar en hög bly miljö, inte blyförgiftning. Andra samtida expeditioner förlitade sig också delvis på konserverad mat, utan att sluta i katastrof.
i allmänhet var användningen av bly i samband med mat och dryck på 1800-talet och början av 1900-talet mycket högre än idag. De höga nivåerna av bly i ben är osannolikt att vara från exponering under expeditionen., Det speglar en” hela livet ” exponering, ett handfat om du vill.
på grund av kemiska processer skulle läckan av bly från löddet ha varit begränsad. Detta bekräftas av studier av bevarade burkar från Franklin expeditionen. Baserat på posterna var mindre än 15% av livsmedelsförsörjningen konserver. Expeditionen skulle ha använt färsk mat först, vilket gör det väl neigh omöjligt för expeditionsmat att ha varit orsaken till höga blynivåer i benen på de tre sjömännen.,
de högre nivåerna av bly i de dödas hår på Beechey Island kunde ha orsakats av att de huvudsakligen levde på en flytande diet i slutet av sina liv. Många källor till dryck vid denna tidpunkt skulle ha haft ett högt blyinnehåll. Det finns inga diagnostiska symptom på blyförgiftning hos männen, såsom förkalkningar i de basala ganglierna. Isotopanalysen anses vara ofullständig, eftersom liknande värden har erhållits från ett antal olika källor.,
en senare studie av John Hartnells miniatyrbild, som samlats in av Beattie-teamet, tyder på att den höga blynivån matchas av hög nivå av zink och koppar. Det kan orsakas av frisättning av dessa metaller som lagras i ben under de sista faserna av sjukdomen. De mediciner som ges under den sista fasen kan också ha bidragit till de höga nivåerna som hittats.
för närvarande är slutsatsen att blynivåerna inte är tillräckligt höga för att ha spelat en viktig roll vid katastrofens utveckling, men de kan ha spelat en stödjande roll., I slutändan var den främsta orsaken till expeditionens katastrofala misslyckande det hårda klimatet i den kanadensiska höga Arktis i slutet av den lilla istiden. Franklin och hans män försökte tvinga sig igenom Iskvävda Nordvästpassagen i värsta möjliga tid.
upptäckten av fartygen
Efter år av undersökningar upptäcktes de två Franklin-fartygen nyligen, Erebus 2014 och Terror 2016. Båda skeppsbrotten dök upp på överraskande platser, bort från där de lämnades fast i isen 1848., Inuit information spelade en avgörande roll i upptäckten av fartyg långt utanför den ursprungliga undersökningen omkrets utanför nordvästra kusten av King William Island.
skeppsbrotten kan innehålla viktiga bevis som kan förklara vad som hände under expeditionens slutfas., Vrakets geografiska läge kan indikera att vissa medlemmar av expeditionen återvände till fartygen och seglade söderut, innan de äntligen gav sig till de höga arktiska förhållandena. Att detta kan ha hänt stöds av Inuit muntliga källor.
framtiden för de frusna sjömännen och Arktis
Arktis värmer upp, mycket mer än resten av världen. Där Franklin och hans män en gång kämpade för sina liv i isen, kryssning turister nu segla i komfort., Under de kommande årtiondena kommer Arktis att fortsätta att värmas upp, vilket leder till ytterligare störningar i ekosystemen och ökad smältning av permafrost. De frusna sjömännen på Beechey Island cemetery kommer att tina och försvinna.
Vi kommer inte bara att förlora de sista resterna av Franklin expeditionen på grund av uppvärmningen. Arktis vi känner kommer att vara borta. Jorden kommer att förändras till en annan plats. Vi är på väg in i det okända. Finns det en lektion att lära av Franklin expeditionens öde?,
”the Terror” – TV-serien på Franklin expeditionen. Mycket rekommenderat, även om Ridley Scott tar några konstnärliga friheter.,
vidare läsning
Om du vill läsa mer om Franklin expeditionen, kan jag rekommendera följande böcker:
John Geiger& Owen Beattie: Frozen in Time: The Fate of the Franklin Expedition
Gillian Hutchinson: Sir John Franklins Erebus och Terror Expedition
Paul Watson: Ice Ghosts: the Epic Hunt for the Lost Franklin Expedition
David C. Woodman: unravelling the Franklin Mystery: inuit vittnesmål