Turkiska glädje, eller lokum, är en populär dessert söt i hela Europa, särskilt i Grekland, Balkan, och, naturligtvis, Turkiet. Men de flesta amerikaner, om de har något samband med behandlingen alls, vet det bara som maten som Edmund Pevensie säljer ut sin familj i den klassiska barnens fantasi roman Lejonet, Häxan och garderoben., Tills jag först försökte äkta turkisk glädje i mina 20s, hade jag alltid föreställt mig det som en korsning mellan skarp toffee och halvah—fläckig och smältande i munnen. Här är vad det egentligen är: en stärkelse och sockergel som ofta innehåller frukt eller nötter och smaksatt med rosewater, citrus, harts eller mint. Texturen är gummy och klibbig, några av smakerna är okända för amerikanska gommen, och det hela är väldigt, väldigt sött. (Förutom sockret i blandningen dammas det ofta med florsocker för att hålla bitarna klibbiga ihop.,) Medan vissa Turkiska glädje nybörjare kan finna att de tycker om det, är det inte troligt att vara det första vi föreställer oss när vi bild en oemotståndlig godis behandla.
Jag tänkte andra människor som hade stött på Narnia innan de stötte på lokum hade förmodligen missuppfattningar precis som mina, så jag bestämde mig för att upptäcka vad amerikanerna föreställde sig när de läste om turkisk glädje. Vilken typ av godis trodde vi skulle inspirera en pojke att förråda sina bröder och systrar?
det engelska namnet, Turkish Delight, är inget fel., Turkar gör och konsumerar massor av lokum, och det är en populär gåva, ett tecken på gästfrihet. Godiset uppfanns i början av 1800—talet, enligt uppgift av konditor Bekir Effendi-även om detta påstående kommer från företaget Hacı Bekir, fortfarande en premiär tillverkare av lokum, som grundades av Bekir och uppkallad efter honom. (Han bytte namn till Hacı Bekir efter att ha avslutat hajj, eller pilgrimsfärd till Mecka.) Enligt Hacı Bekir-webbplatsen var Sultan Mahmud II så nöjd med den nya söta som han kallade Bekir chief confectioner.,
Men utanför de länder där Turkish Delight är en allestädes närvarande behandla många människor möter den först via Lejonet, Häxan och lejonet, den första delen av C. S. Lewis älskade Narnia böckerna (eller via 1988 TV-miniserie, eller 2005 års film). I boken frestas Edmund av turkisk glädje i en allians med den Vita Häxan, som har fört evig vinter till Narnia. När Edmund först möter häxan frågar hon honom: ”Vad vill du ha bäst att äta?”Han tvekar inte ens.
Englands krigstid socker ransonering förmodligen in i det valet., Anledningen till att Pevensie-barnen bodde i ett gammalt hus med en portal till Narnia i sin garderob är att det var andra världskriget, och barnen flyttades på grund av bombningsrisker. Candy var också ett offer för kriget. Under kriget, och långt in i efterkrigstiden, var socker strikt ransonerad i England; 1950, när Lewis publicerade den första Narnia-boken, var ersättningen ett halvt kilo godis och choklad per person per månad. Det är inte konstigt att när den vita drottningen frågade honom vad han tyckte bäst om, var Edmunds svar en bekännelse som nästan är helt socker.,
de flesta amerikaner visste dock inte om det när vi först läste boken. Allt vi visste var att Turkish Delight var en exotisk ljudande behandling som skulle vara din första förfrågan om en mystisk och elegant kvinna frågade dig ,” vad vill du bäst att äta?”Och vi visste att Edmund älskade den turkiska glädjen så mycket att han satte sina syskon och hela Narnias land i skada i utbyte mot mer. (För att vara rättvis var det förtrollat. Men ändå, Edmund. Fortfarande.) Så vi slutade föreställa oss vad vi skulle ha velat bäst., Det var som att titta på Harry Potters spegel av Erised, men för desserter: när du tänker på en behandling som är värd att förråda din familj för, vad ser du? Turkish Delight är vår kollektiva godis id.
Jag frågade mina vänner och bekanta vad de föreställde sig när de först läste om turkisk glädje. Deras svar Spände en hel rad söta godis-och några överraskningar.
Mina vänner som växte upp i England empathized med Edmund., Adrian Bott föddes långt efter socker ransonering, men fick fortfarande positivt poetiskt i att återkalla behandla: ”Rose-hued oregelbundna kuber dammade silver med florsocker, arrayed på en doily i mild disarray som en toppled Stonehenge. Edmunds frestelse var helt förståelig och man kände snarare att man i hans ställe knappast kunde ha gjort annat än han gjorde.”(Bott är en barnförfattare, om du inte kunde berätta.,)
för barn som inte redan var bekanta med det, var ”Turkish Delight” sannolikt meningslös—vilket innebar att vi kunde projicera på det oavsett konfekt verkade mest utsökta. ”Jag föreställde mig att det var bättre och mer sofistikerat än någonting jag någonsin hade smakat, med tanke på att Edmund var villig att offra hela sin familj för bara en bit”, säger Coco Langford, som beskrev sin barndomsvision av turkisk glädje som ” rik, men fortfarande delikat, seg och mjuk, förmodligen som någon form av vanilj eller karamellfudge, med bara tillräckligt med nötter för att lägga till den perfekta crunchen.,”
jag känner för mig att det var en sak gjord av marshmallows, bara lager och lager av marshmallows typ av smushed tillsammans, som en marshmallow tårta, med kanske de på toppen rostade som på en lägereld (brûléed, antar jag, även om jag inte skulle ha vetat det konceptet). Jag antar att min barnhjärna bara ignorerade hela ”turkiska” elementet och gick med: vad skulle en efterrätt bokstavligen kallas ”glädje” vara? Det skulle vara lager av marshmallows.,
—Evan Ratliff
Kelly Taylor antog att Turkish Delight liknade hennes favorit söta: ”jag minns vid 8 års ålder och tänkte att det skulle vara som något nutty och chocolatey—min favorit godisbar vid den åldern var en ”Watchamacallit,” slags en crunchy jordnöts-smörig chokladbar sak.”Efter att ha hittat den faktiska Turkiska glädjen” tråkig, gränsar till brutto”, säger Taylor att hon fortfarande föreställer Narnia-versionen som ” fluffy crunchy nutty chocolatey goodness.,”Clarice Meadows tyckte att det var choklad också:” inte bara några gamla choklad men allvarliga mörka chokladtryffel choklad som ger dig en extrem rush av endorfiner.”
inte alla trodde att det ultimata godiset skulle vara choklad. Stefanie Gray avbildade ”ett sätt snyggare och annorlunda texturerad old-school version av pink Starburst” (den bästa Starburst, som alla vet). Jaya Saxena tyckte också att det var rosa, ” kanske någon form av skummande rosa dryck som smakade bara galen.,”Och Claire McGuire brydde sig bara om att det var väldigt, väldigt sött:” jag var så sockerberövad som ett barn att min idé om den perfekta söta, en du skulle förråda din familj för, var i grunden rent socker med lite tilltalande konsistens. Kanske som nougat, bara mjukare.”
jag hade definitivt ingen aning om vad Turkish Delight var. Jag samlades att det var ett godis, så vad jag föreställde mig var i grunden en lollipop som sak som var riktigt lång och spindly., Jag hade en vag känsla av att turkisk arkitektur involverade byggnader med stora spindly torn. Så jag föreställde mig att dessa var som de långa regnbågens lollipops men inte regnbågsfärgade?
—Rose Eveleth
några ljusa ungdomar visste tillräckligt om Turkiet för att införliva delar av sin arkitektur eller mat i sin vision av turkisk glädje. ”Jag trodde först att det var baklava, för jag hade den vaga tanken att baklava var både Turkisk och härlig”, säger Michelle Rothrock. ”Jag hade rätt om baklava, men inte om turkisk glädje.,”Dara Lind trodde också att det var baklava”, och sedan, efter att ha blivit tillsagd att det inte var, antog att det bara var nougat-delen av en Snickers bar.”Hon fick reda på sanningen efter att ha besökt Turkiet, eller snarare, efter en övergång i Istanbul flygplats under vilken hon gorged på turkiska glädje (”en fruktansvärd idé.”)
Jennifer Peepas version var påverkad av baklava-typ bakverk också: ”jag trodde att det skulle vara något frasiga och fluffiga, precis som de saker min Yia-Yia gjord av friterad deg, överdragna med honung. Som flagnande baklava / skarp deg, men kanske med Glass mellan lagren?, När jag äntligen försökte det, var den jag försökte smaksatt med anis / lakrits, och jag darn nära spydde.”
Barb Benesch-Granberg tog också inspiration från Mellanöstern mat, särskilt dess överflöd av kryddor: ”min mentala bild involverade något vitt och mycket fluffigt och slags efemär. Och även med exotiska kryddor på något sätt. Som riktigt tät sockervadd smaksatt med kanel, ingefära, kardemumma och honung.,”Colleen Robinson-Sentance föreställde sig också något lätt upplöst:” de var en rosig gyllene färg i mitt sinne och nästan omedelbart förångas i sin mun, därmed den obsessiva önskan de provocerade.”
jag förväntade mig att det skulle vara som gudomlighet, det här vita godiset som alla Södra mormor gör vid jul, vilket i grunden är pekannötter suspenderade i moln av socker. Det ser underbart ut, men det smakar som nonsens., Första gången jag hade det var när jag var 18, och det fanns en massiv Cadbury automat i antingen Gatwick eller Stanstead. Och en av valen var en Cadbury Bar med turkiska glädje fylla i det, och jag var så glada över att prova det eftersom det verkade så Engelska och så magisk.
—Emily Dagger
några subtilare läsare föreställde sig dock konfektioner som de faktiskt inte tyckte om så mycket., När allt kommer omkring är den turkiska glädjen i boken förtrollad för att göra Edmund begär det obsessivt; ja, det är det första han ber om, men när han därefter gorges själv är det delvis magin att skylla på. Dessutom är det Edmund. Vad vet han?
Kevin Doherty antog Turkiska glädje var som marsipan, även om han hatade marsipan. ”Jag antar att Narnia verkade främmande och avlägsen och den typ av plats som skulle ha den typen av söt?”sa han. ”Jag kan också ha undermedvetet dömt Edmund, som” vilket verktyg, jag slår vad om att han gillar marsipan också.'”(Detta är en bra gissning., Med tanke på sockerransoneringen skulle Edmund förmodligen ha slagit en faun för marsipan.)
så jag försökte komma ihåg mitt första intryck av det, stängde mina ögon och drog upp en mental bild av Edmund i släden och fyllde sig full av … stekt kalkon. Tydligen första gången jag läste det gick jag med orden så fort att jag inte ens internaliserade det faktum att” Turkiska ”inte motsvarar” Turkiet.”Och så måste detta ha varit riktigt exceptionell Turkiet. Vad i helvete., Och sedan i framtida rereads var min mentala bild redan inställd, så det förändrades inte länge. Självklart insåg jag så småningom att det var något slags sött, men jag är ärligt talat inte säker på vad jag föreställde mig. Jag tror att det på något sätt fortfarande såg ut som Turkiet.
– Joanna Kellogg
Här är det med lejonet, Häxan och Wardobe, men: boken säger faktiskt inte att Turkish Delight är ett godis., Det skulle ha varit välkänt nog på 1950-talet England för att göra en sådan förklaring onödig och lite dum, som att beskriva ett lejon som ”en typ av stor katt.”Det beskrivs som lätt och sött, och det gör Edmunds händer klibbiga, men för några personer jag pratade med var det inte tillräckligt för att hålla dem från att föreställa sig det som ett slags smakligt mellanmål.
Ann Tabor trodde Turkish Delight var ”kött … med sås.,”Sara Williamson kom överens:” Jag tror att jag också kan ha haft någon form av turkisk / Kalkon förvirring, för jag trodde att det var som Thanksgiving fyllning som alltid var varm och hade det perfekta förhållandet mellan mjuka och krispiga delar.”Hennes uppfattning baserades delvis på Narnias eviga vinter-vem skulle vilja ha jellied sötsaker på en kall dag? Fyllning låter mycket mer tröstande.,
jag kan ärligt talat inte ens komma ihåg det längre, jag var så arg och upprörd när jag fick reda på vad turkisk glädje faktiskt var att när jag försöker visualisera allt jag kan se är besvikelse.
—Mallory Ortberg
det finns en sak som nästan alla kom överens om: Edmunds vilja att sätta sig i en ond häxas thrall i utbyte mot turkisk glädje gör honom inte bara moraliskt men gastronomiskt misstänkt., Även om vissa amerikaner sa att Turkish Delight var okej, och några hade upptäckt att de verkligen tyckte om det, fann majoriteten att den aromatiska söta definitivt inte var deras föredragna efterrätt. De klassiska smakerna, som rosewater och pistachio, är inte bekanta med amerikanska gommen, och texturen—seg, klibbig gelatin—är polariserande.
vännerna jag pratade med beskrev olika turkiska glädje som ”nästan solid parfym”, ”som en blobby pink jelly baby”, ”smakar som hur billiga blommiga doftande rengöringsprodukter luktar”, ”gummy soap”, ”flower-flavored atrociousness” och ” sticky gunky horror.,”När det gäller Edmund själv inkluderade svaren:” hur sorgligt var det barnets liv som den bästa behandlingen han kunde tänka på var det?”Pojken hade mycket dålig smak.””Inget barn är det rapturous om något som är gelatin med nötter i den.””Det gjorde mig förvånad att de någonsin tog honom tillbaka.”
kanske är det surfen av socker som omger amerikaner som gör oss unimpresserade av turkisk glädje. Det finns inget spännande med en supersöt gel, eftersom vi ganska mycket lever på supersöt gel från födseln., Eller kanske, för de miljontals oss som läser Lejonet, Häxan och garderoben (Narnia-serien har sålt över 100 miljoner exemplar världen över), är det så vi bygger upp det i våra hjärnor, föreställer det som det ultimata godiset eller kanske till och med den mest utsökta Kalkon.
en sak är klar: om någon av de olika Narnia portaler gör sin väg över dammen, kommer den Vita Häxan måste diversifiera. Här borta kan vi upprätthålla vår integritet inför socker och rosenvattengelatin. Vi överväger bara att sälja ut våra familjer för marshmallows. Eller baklava., Eller fyllning, chokladtryffel, rosa Starburst, nougat, Watchamacallit barer eller sockervadd. Narnia är dömd.
Uppdatering, 12/3/15: vi hänvisade ursprungligen till Bekir Effendi som” Effendi”, men det är en hedersbetygelse, inte ett efternamn. Vi har ändrat det till ”Bekir” hela tiden.
den här historien sprang ursprungligen den 3 December 2015.
Gastro Obscura täcker världens mest underbara mat och dryck.
registrera dig för vår e-post, levereras två gånger i veckan.